Raptobike Low Racer
Dubbla backspeglar är bra. Utan dem vet man ingenting om vad som kommer bakom...
Startläge. Man kan starta på flera av de lägre växlarna, med ett kraftigt frånskjut.
Pedalen ska vara i läge halv elva ungefär, så att man får så långt frånskjut som möjligt.
Här ser vi några viktiga detaljer. Utan nackstöd blir det jobbigt att hoja i längden.
Jag valde ett som inte är orginal, det här är tillverkat av Nazca och är ställbart.
Och dubbelt så dyrt som orginalet, cirka 90 Euro.
Framgaffeln har inget försprång, dvs att den är helt rak.
Man kan alltså inte släppa styret och styrningen är mycket direkt, för att inte säga väldigt känslig. Man behöver inte knycka så stort för att korrigera sin kurs.
Däremot är vändradien inget att skryta med.
Man kan inte svänga runt för snäva hörn och det kräver lite planering...
På den här bilden ser man också att stolen är justerbar i fem lägen, man kan alltså ligga ännu mer!
Att komma ur stolen är svårt om cykeln står stilla. Man gör så här:
Bromsa, men inte helt. När cykeln nästan stannat sätter man ner fötterna bestämt i marken och reser sig under det att man släpper bromsen och låter cykeln glida fram under sig.
Var försiktig om marken är våt eller på grus, då är det lätt att halka med fötterna.
Detta är ett moment man absolut bör träna på i avskildhet, och mycket.
Man måste kunna kliva upp från sin cykel ibland, och det här är enda sättet...
Här köpte jag min Raptobike, affären ligger nära Lille på vår väg från Paris.
Den bästa tänkbara service och liten utbildning, man lär sig cykla på nytt här:
www.atoutvelos.com
Eldsjälen Thierry berättar vikiga saker om min nya hoj. Franska endast.
Notera mina byxor ordentligt instoppade i strumporna.
Man vill ju inte gärna fastna i drivlinan...
Thierrys son hade bäst kondis och fick springa bredvid tills jag hittat balansen.
Men det tänker jag inte publicera några bilder på...
Här funderar vi på var ett stöd skulle kunna sitta, men jag är ju på helt fel ställe.
tyngpunkten ligger mycket längre fram, och jag har skippat stödplanerna.
Det går lika bra med en vägg eller stolpe.
Man får in en Raptobike i en Mitsubishi Colt, om man kan stå ut med ett ganska hårt armstöd.
Det spar soppa och tid att slippa montera något på taket.
Fäll baksätena, vaddera efter bästa förmåga och – kom ihåg att lägga in bakhjulet också...
Jag glömde mitt utanför motellet (Hamburg Stillhorn), upptäckte fadäsen i Puttgarden, ringde och som tur var tog man hand om hjulet åt mig, så att jag kunde plocka upp det en vecka senare, på väg ut i världen igen med husbilen.
(Det är därför cykeln har ett fult nödhjul från BIltema på en del av bilderna här.)
Jag fick inte ha den i sängen första natten.
Men den fick i alla fall följa med upp på det tyska motellrummet.
Den är lätt och man bär den utan problem i trappor.
Augusti
Nu tränar jag, det tar ett tag innan man växer ihop med sin maskin, men jag känner att det kommer.
Största faran är att stanna. Om man inte är beredd på rätt sätt så ligger man där och sprattlar och kommer inte loss!
Men då är ju farten låg eller ingen, så skadorna inskränker sig i regel till allmänt åtlöje...
Jag hojar en dryg mil, eller två, varje morgon före frukost, nu ramlar jag inte längre omkull, jag kan stanna med stil även i områden med åskådare, jag vet hur branta backar jag klarar (alla, hittills) och jag vet att om jag kommer till en otydlig korsning är det bäst att stanna, resa sig och ta en överblick, inte bara ånga på.
Men framför allt njuter jag. Farten blir högre och jag gungar med, bättre och bättre. Härligt!
September
Nu har jag vågat skruva på clips, och häromdagen körde jag drygt 67 kilometer med clipsen för första gången. Det går väldigt bra om man bara kommer ihåg att fötterna sitter fast när man ska stanna. Eftersom fötterna sitter så högt kan man få en viss domning i tårna, men det var en justeringsfråga: Jag flyttade upp clipsen lite på skorna och lättade på skornas kardborrband så blev blodcirkulationen bra igen.
Jag kan vända pedalen och köra utan clips om det är petiga lägen, clipsen är ju försänkta i skon så man kan gå med dem också...
Jag har två blinkande diodlampor bak. Den ena limmade jag bara med ca-lim och det verkar hålla.
Man ser att det är minst en millimeter mellan lampan och ekrarna, så det är gott om plats...
Som framlampa ville jag ha något litet så att man inte trasslar in fötterna, och som kan blinka starkt. Cateye har en snygg modell som uppfyller dessa krav, för cirka 200 balubas.
Buntband, ca-lim och en vass kniv på gamla fästdetaljer ur skrotlådan löser monteringen.
I Sverige kör ju alla bilar med halvljus, det är lag på det och det är smart, man syns ju bättre.
Så använd dina cykelljus även på dagen, en cykel behöver ju synas minst lika bra, eller hur?
Närbild på drivlinan.
En fördel med framhjulsdrift är kort kedja
och att man slipper ha den rasslandes i rör, samt kort kabel till växelapparaten.
Jag har åtta växlar och hittills verkar det vara precis lagom.
Utsikten. De snygga och bra backspeglarna (CycleStar från Busch & Müller KG) är asymmetriskt monterade men jag ska flytta vänster så att båda sitter i änden på handtaget.
Ringklockan köpte jag efter hur den lät, inte utseendet...
Foto: Gärd och Anders Blomberg © 2008
PS. Jodå, jag använder hjälm när jag cyklar i trafik...