Kåseri av Stig O. Blomberg i Bileko nr 10 1956, sid 11

rubrikbild

Det var en gammal kär dröm som förerkligades när jag för någon månad sedan köpte en bil. När jag satte mig i vagnen utanför bilfirman på Strandvägen kände jag en stark lyckokänsla, och jag var inte ett dugg nervös för färden genom stan. Desto mera nervös var vännen Bertil – det var nämligen han som åtagit sig att köra hem...

Folk, som såg bilen och mig några dagar senare, gnuggade sig i ögonen och nöp sig i armen. I början trodde jag att de var imponerade av åket – det är en stor engelsk bil, som kostar mycket pengar som ny – men sedan kom jag underfund med att det var bilbildkombinationen jag + bil, som föreföll dem sensationell. Något tekniskt snille har jag aldrig varit, och mitt svar på frågan om inte reparationer till den här vagnen var mycket dyrbara kom de flesta i bekantskapskretsen att haja till:
– Asch, jag tänker göra det mesta själv!
Kanske tänkte jag det också, men nu börjar jag bli litet tveksam.
Och i min tveksamhet kom mycket snart efter bilköpet. Som fyra dagar gammal bilägare startade jag arla en morgon mot Bohuslän och semestern. Själva körandet var ganska problemfritt sedan jag offrat två kvällar på instruktionsboken och alla knappar på instrumentpanelen av ädelträ...

Det började under en mellanlandning hos föräldrarna i Eskilstuna. Då blev det för första gången nödvändigt att backa. Far stod bredvid och tittade med blandad stolthet och ängslan på sonen, som försökte flytta förväljarens spak till backläget.
Det gick inte!
De bilar, som glimtat förbi i mitt föregående liv, hade inte haft förväljare. På dem kunde man peta in växelspaken i backläget utan svårigheter. Jag erinrade mig att man ibland bara lyfte litet på växelspaken eller tryckte ner den.
Alltså försökte jag lyfta litet på inställningsarmen. Sedan tryckte jag litet. Motorn spann snällt på tomgång – jag tyckte det lät som undertryckt skratt. Men spaken låg kvar i neutralläget.

– Haha, sade jag åt far, så mycket äpplen det blir på det där trädet!
Han tittade fundersamt på körsbärsträdet jag pekat på, och under tiden slog jag snabbt upp instruktionsboken. Nej, ingen hjälp där. Jag lutade mig fram och kikade under ratten, där inställningsarmen sitter. Anblicken skrämde mig – så mycket trådar och pinaler hade jag aldrig sett förut!
Nåja, slutligen tog jag Gud i hågen och tog i. Med en vänlig knäpp gled spaken ner i backläget, och jag blev så glad att jag var nära att fälla körsbärsträdet med kofångaren...
Nästa bekymmer dök upp i trakten av Läppe vid Hjälmaren. Det är mycket vackert där. Men det var inte därför jag åkte 'den vägen i stället för riks–sexan – en vänlig man hade inbillat mig att den var kortare. Möjligen kunde jag ha hört fel – han kanske sade krokigare. Och så var det grusväg!
När det plötsligt sade POFF framför näsan på mig och allt blev vitt visste jag först inte vad som hänt. Jag trampade automatiskt på bromsen, bilen stannade. På vägen, Iyckligtvis.
Präktigare stenskott har sällan setts. Hela vindrutan var som mjölk, och tittade man noga efter bestod mjölken av små fyrkantiga tärningar. De knäppte och knakade olycksbådande bland tärningarna.
Från en gård i närheten ringde jag en bilverkstad och bad om råd.
– Ta en sten, sade mannen.
– Sten?!? svarde jag.
– Javisst. Slå ut rutan. Kör till en verkstad.
Jag tyckte bilen blängde på mig när jag kom tillbaka med en sten j näven. Innan jag gav mig på vindrutan letade jag fram ett badlakan ur bagaget och lade på insidan. Det lilla, som finns kvar av mitt bondförstånd. sade mig att det kunde kanske vara bra att göra så.
Jag fick köra tre mil utan vindruta innan jag i Kumla hittade en utmärkt glasmästare. Damm och glasflisor yrde om öronen på mig, men det var väl ingenting mot vad som hände när jag plötsligt hittade en ny knapp, som jag aldrig sett förut. Den satt litet blygt i underkanten av panelen och såg omåttligt lockande ut. Aha, tänkte jag, det kanske är ett sådant där extra signalhorn!
Jag tryckte på knappen. Inget hördes, inget hände överhuvud taget under sekunderna efter.
Sedan fick jag en stråle vatten rakt i ansiktet!
Jag blev så paff så jag tvärbromsade. Vatten fortsatte att spruta på mig, och jag krängde mig raskt Undan. Nytt besök i bagaget för att hitta en handduk.
Förbiåkande skakade deltagande på huvudet –där stod en man med trasig vindruta och grät, så han måste torka, ögonen med en handduk!
Härom dagen upphörde plötsligt körriktningsvisare och signalhorn a.tt fungera. Båda manövreras från ratten. Aha, nu skulle jag få användning av de fina, små skruvmejslarna i verktygsväskan. Där satt en större skruv och där två mindre. Inget var lättare än att lossa dem. Sedan drog jag försiktigt i centrumplattan på ratten. En bakelitkåpa föll ner i knät, efter den en liten spiral, sist en svart knopp. Där under satt en metalldosa. Jag petade på den och begrep ingenting.
bilbildEfter två timmar – vari också studium av instruktionsboken ingick – skruvade jag ihop alltsammans igen. Körriktningsvisare och horn var fortfarande döda.
Nästa morgon gick jag ner till motorcykelverkstaden mitt emot min bostad. Jag beskrev vältaligt felet, Och en man följde mig upp till bilen.
– Öppna huven, kommenderade han.
Det gjorde jag. Han stack ner en hand och drog upp den igen. En liten avlång manick satt mellan fingrarna.
– Har ni någon reserv? undrade han.
Ja, det hade jag. Det skulle sitta reservsäkringar någonstans, stod det i boken.
– Det sitter på dosan på höger sida av torpeden, sade jag och hoppades att jag översatte den engelska texten rätt.
Det gjorde jag tydligen för en halv

minut senare fungerade allt igen.
Ja – inte riktigt, förstås. Numera går inte körriktningsvisarna in automatiskt som förut. Det var nog något som inte blev riktigt bra när jag skruvade ihop det där i mitten av ratten. . .
Den här bilen har centralsmörjning. Det är väldigt fint – man behöver inte rundsmörja utan bara fylla på olja i en burk under huven. Det skall vara en speciell olja – jag kan nästan inte uttala den och jag kommer aldrig ihåg vad den heter. Det gör kanske ett egendomligt intryck på mackarna när jag tar fram instruktionsboken och bläddrar febrilt efter oljan... Framför allt som få människor här i landet tycks ha hört talas om den!
Men nu har jag lärt mig vad den vanliga motoroljan heter i alla fall. Jag kan egentligen rätt mycket redan. Med tanke på ringtrycket, exempelvis, har jag räknat om de engelska siffrorna till kilo. Fast jag kanske räknade fel, för servicemännen ser alltid litet förvånade ut när jag talar om hur mycket luft jag ska ha. Jag har till och med hittat batteriet – det sitter under en »källarlucka» i golvet – och jag är mycket stolt när jag i förbigående säger:
– Så kan ni titta på vattnet i batteriet också.
Jag har döpt bilen till Pomperipossa. Det var visst en häxa som hette så, och det stämmer rätt bra. Jag är fullständigt förhäxad. Det hade aldrig gått upp för mig att man kunde bli så fascinerad av ett dött föremål, en svart plåtlåda med ett otal manicker inuti. Innan jag lägger mig på kvällarna brukar jag stå en stund vid köksfönstret och titta på Pomperipossa ute i parkeringen. Det glänser matt i lackeringen, och hennes stora, kloka strålkastare tittar med nästan moderlig ömhet på mig.

Man skall ju inte försöka begripa sig på kvinnfolk, eller hur? Det kommer jag heller aldrig att göra med Pomperipossa – hon kommer alltid att ha en massa hemligheter för mig. Andra kanske påstår att det är för att jag är en teknisk idiot, men jag vet bättre. För övrigt instämmer jag med min tvååriga dotter Eva:
– De e jole åka bil!



Tillbaka till webbplatsen om Stig O. Blomberg        ©1956-2009