Kåseri av Stig O. Blomberg i Bileko nr 10 1956, sid 11
Det var en gammal kär dröm som förerkligades när jag för någon månad sedan köpte en bil. När jag satte mig i vagnen utanför bilfirman på Strandvägen kände jag en stark lyckokänsla, och jag var inte ett dugg nervös för färden genom stan. Desto mera nervös var vännen Bertil – det var nämligen han som åtagit sig att köra hem...
Folk, som såg bilen och mig några dagar senare, gnuggade sig i ögonen och nöp sig i armen. I början trodde jag att de var imponerade av åket – det är en stor engelsk bil, som kostar mycket pengar som ny – men sedan kom jag underfund med att det var
kombinationen jag + bil, som föreföll dem sensationell. Något tekniskt snille har jag aldrig varit, och mitt svar på frågan om inte reparationer till den här vagnen var mycket dyrbara kom de flesta i bekantskapskretsen att haja till:
– Asch, jag tänker göra det mesta själv!
Kanske tänkte jag det också, men nu börjar jag bli litet tveksam.
Och i min tveksamhet kom mycket snart efter bilköpet. Som fyra dagar gammal bilägare startade jag arla en morgon mot Bohuslän och semestern. Själva körandet var ganska problemfritt sedan jag offrat två kvällar på instruktionsboken och alla knappar på instrumentpanelen av ädelträ...
Det började under en mellanlandning hos föräldrarna i Eskilstuna. Då blev det för första gången nödvändigt att backa. Far stod bredvid och tittade med blandad stolthet och ängslan på sonen, som försökte flytta förväljarens spak till backläget.
Det gick inte!
De bilar, som glimtat förbi i mitt föregående liv, hade inte haft förväljare. På dem kunde man peta in växelspaken i backläget utan svårigheter. Jag erinrade mig att man ibland bara lyfte litet på växelspaken eller tryckte ner den.
Alltså försökte jag lyfta litet på inställningsarmen. Sedan tryckte jag litet. Motorn spann snällt på tomgång – jag tyckte det lät som undertryckt skratt. Men spaken låg kvar i neutralläget.
minut senare fungerade allt igen.
Ja – inte riktigt, förstås. Numera går inte körriktningsvisarna in automatiskt som förut. Det var nog något som inte blev riktigt bra när jag skruvade ihop det där i mitten av ratten. . .
Den här bilen har centralsmörjning. Det är väldigt fint – man behöver inte rundsmörja utan bara fylla på olja i en burk under huven. Det skall vara en speciell olja – jag kan nästan inte uttala den och jag kommer aldrig ihåg vad den heter. Det gör kanske ett egendomligt intryck på mackarna när jag tar fram instruktionsboken och bläddrar febrilt efter oljan... Framför allt som få människor här i landet tycks ha hört talas om den!
Men nu har jag lärt mig vad den vanliga motoroljan heter i alla fall. Jag kan egentligen rätt mycket redan. Med tanke på ringtrycket, exempelvis, har jag räknat om de engelska siffrorna till kilo. Fast jag kanske räknade fel, för servicemännen ser alltid litet förvånade ut när jag talar om hur mycket luft jag ska ha. Jag har till och med hittat batteriet – det sitter under en »källarlucka» i golvet – och jag är mycket stolt när jag i förbigående säger:
– Så kan ni titta på vattnet i batteriet också.
Jag har döpt bilen till Pomperipossa. Det var visst en häxa som hette så, och det stämmer rätt bra. Jag är fullständigt förhäxad. Det hade aldrig gått upp för mig att man kunde bli så fascinerad av ett dött föremål, en svart plåtlåda med ett otal manicker inuti. Innan jag lägger mig på kvällarna brukar jag stå en stund vid köksfönstret och titta på Pomperipossa ute i parkeringen. Det glänser matt i lackeringen, och hennes stora, kloka strålkastare tittar med nästan moderlig ömhet på mig.
Man skall ju inte försöka begripa sig på kvinnfolk, eller hur? Det kommer jag heller aldrig att göra med Pomperipossa – hon kommer alltid att ha en massa hemligheter för mig. Andra kanske påstår att det är för att jag är en teknisk idiot, men jag vet bättre. För övrigt instämmer jag med min tvååriga dotter Eva:
– De e jole åka bil!